Jaha, jag har fortfarande ont.. På måndag ska jag in på bedömning om snitt i nästa vecka.. Är då 34+.. Men jag har inte så mycket annat val.. Jag har inget liv kvar. Jag måste vila hela tiden. Kan inte ens gå utanför dörren innan jag får ont.. :( Skit jobbigt.. Kan inte göra ett skit. Barnen tycker jag är jätte tråkig, min man med såklart.. :( Han får ju göra allt den stackarn.. Så för att kunna komma tillbaka till livet så blir detta bäst. Och det är inte bara mitt beslut utan även läkarnas då jag äter mycket mediciner.. Tar max dosen av allt jag har hemma varje dag.. Vilket inte alls är särklilt roligt. För jag själv blir ju extremt trött av dom med.. Och kan tänka mig att bebis med blir trött. Men utan dom hade jag legat på sjukhus hela tiden.. Har varit på väg in flera gången men har hållt mig för hade jag kommit in innan så hade dom troligtvis snittat mig då men ville hålla mig till v 34 då barnet i princip är hela klar.. Å han har fått kortison för sina lungor redan så hans andning är helt utvecklad och han är en stor gosse.. Visst, vikten har inte så mycket med det att göra men dom säger att prematur barn som är stora har det bättre än dom små.. Så psom sagt så är det inte bara mitt beslut utan även läkarnas.. Å jag är inte ego för det, hade ni sett hur jag har det eller känt den smärtan som jag har i mina njurar så hade ni förstått mig och gjort precis samma sak i min sits.. Om någon av er någonsin hade njurstens anfall så vet ni hur de känns, så känns de nästan varje dag för mig.. :( Jaja.. Ingen kommer någonsin förstå om dom inte upplever det själva.. Dom ända som igentligen sett hur dåligt jag mår det är våra vänner Ambjörn och Anette, dom har varit här flera gånger när jag haft ont. Även den gång som jag åkte ambulans så dom vet.. Vilket är välödigt skönt, för jag/vi får mycket stöd av dom.. Helt underbara vänner är det!